Historisk bakgrund om Åbo och Stockholm

Professor emeritus Jan Otto Andersson levererade en historisk bakgrund till kontakterna mellan Åbo Stockholm i form av ett kåseri. Anförandet framfördes på det tvåspråkiga lunchseminariet “Svensk träff”, Svenska nu arrangerade 11.12.2017 i Åbo Svenska Teaters café Tiljan.
 
Under 1960-talet bodde jag i Stockholm. Där bodde också tre fastrar. Det första året bodde jag inhyst hos faster Helga på Södermalm. Min första arbetsgivare var Rudolf Meidner, känd som formuleraren av den svenska arbetsmarknadsmodellen baserad på solidarisk lönepolitik och aktiv arbetsmarkandspolitik.
 
Jag var ingalund den enda finländaren i Stockholm. Strömmen av inflyttare från Finland var strid, och nästan alla studenter sommarjobbade i Stockholm eller på någon av de allt större bilfärjorna mellan Åbo och Stockholm.
 
Stockholm  och Åbo är ungefär jämngamla.  Stockholm blev huvudstad för Sverige ungefär samtidigt som Åbo blev huvudort för Österlandet, Finland. I båda städerna fanns det tre etniska grupper: svenskar, tyskar och finnar.
 
Under Kalmarunionens tid växte Stockholm och blev den ledande staden i Sverige. Huvudstaden låg ju emellertid i Köpenhamn. Åbo blomstrade också med bl a ett långvarigt besök av unionskungen Erik av Pommern.
 
Från 1350-talet till år 1765 gällde det Bottniska handelstvånget. Människor från Norrland och Finland förbjöds att sända fartyg till orter söder om Stockholm och Åbo, och att motta besök av utländska fartyg. Stockholm och Åbo var så kallade stapelstäder, med varsin privilegierad köpmannaklass.
 
Förhållandet mellan de två städerna var en tid rivaliserande då Gustav Vasas söner kämpade om vem som skulle vara rikets konung.
 
Man kan faktiskt jämföra situationen med den som Matti Klinge tänkte att rådde under vikingatiden då två havsriken tävlade om inflytandet över det som då kallades Finland och idag egentliga Finland. Svitjods inflytande sträckte sig över Åland, Kaland och Satakunta, medan ett estniskt/vendiskt/finskt rike styrde från Ösel över Åbotrakten. Gränsen gick enligt Klinge vid Skiftet.
 
Det första korståget 1155 var inte riktat mot finnarna utan mot detta vendiska välde. Finnarna stod på kampens båda sidor. Om Sigismund hade segrat över sin farbror Karl kunde Finland ha blivit katolskt på nytt och anslutet till ett rike söderut i stället för västerut.
 
Såväl Stockholm som Åbo byggdes upp till administativa centra under Gustav  II Adolfs och Kristinas regeringar. Åbo blev också en universitetsstad – men inte Stockholm. Detta gjorde att Åbo för många blev en lockande stad,   där man kunde studera, idka vetenskaper av olika slag och sedan skaffa sig positioner i maktens Stockholm.
 
Ett bra exempel var Johan Henric Kellgren. Med goda vitsord från Skara gymnasium sändes han 1768 till Kungliga Akademien i Åbo, där tog han filosofie magister-examen och anställdes som docent i vitterhet. Kellgren var medlem av det 1770 stiftade Aurorasällskapet i Åbo. – en finsk utgrening av Utile Dulci.
 
Kellgren tilldrog sig kung Gustav III:s uppmärksamhet genom att han författade prologen till ett skådespel, som gavs på Drottningholm inför tronarvingens födelse. Han fick nu av kungen en konstnärspension, som ytterligare ökades, när han först förordnades till kunglig bibliotekarie och sedan till kunglig handsekreterare. Kellgren blev 1777 både ledamot och sekreterare i det vittra samfundet Utile Dulci. År 1785 utsågs han tillsammans med Abraham Niclas Clewberg till kunglig hovcensor.
 
Abraham Niclas Clewberg kom från Åbo, där han föddes 1754. Clewberg var en typisk pendlare mellan Åbo och Stockholm och gjorde olika tjänster för riket. Han var kansliråd, teaterchef, skald, översättare, uppfinnare och riksdagsman. Gustav III gjorde honom till friherre med namnet Edelcrantz och utnämnde honom tillsammans med Kellgren till en av de aderton i Svenska Akademin.   Edelcrantz ansvarade för konstruktionen av en optisk telegraf som gjorde att man snabbt kunde skicka meddelanden längs rikets kuster, bland annat över Ålands hav och vidare till Åbo. Den optiska telegrafen var viktig för landets försvar och betydligt effektivare än de gamla vårdkasarna, som fanns redan under förhistorisk tid.
 
Jag läste om Edelcrantz och Kellgren i Malte Perssons roman Edelcrantz förbindelser från 2008. Här ett citat från boken:
 
Fienden är nära telegrafen. Men när befälhavaren på Åland, general von Döbeln, i striden med ryssarna fram och tillbaka, är han tillräckligt nöjd med den nya inrättningen för att brevledes beklaga sig hos en älskarinna över att telegraferna inte även kan användas för amorösa kommunikationer. Edelcrantz å sin sida är inte fullt lika nöjd: när den mänskliga naturen hos telgrafoperatörerna möter de omänskliga arbetstiderna och ordningsreglerna, uppstår lätt differenser. Det är inte särskilt roligt att från gryning till skymning sitta på en stol i en ouppvärmd skrubb på en mer eller mindre öde ö och titta i ett fast monterat teleskop, riktat mot nästa station. … Det räcker med att en enda uttråkad eller försupen lantvärnsreservist beslutar sig för att det är dimma och att han inte kan se något, för att hela linjen ska brytas. (s.318)
 
Min uppgift var att ursprungligen att tala om den historiska bakgrunden för det ekonomiska samarbetet mellan Åbo och Stockholm: Trots att jag är nationalekonom har jag inga förutsättningar för att ta mig an en sådan uppgift. Jag skall dock försöka fylla uppgiften med en ekonomisk anekdot.
 
Ulrika Fredrika Bremer, född Salonius 24 april 1746 i Åbo, död där 1 april 1798, var en finländsk redare och affärsidkare.
 
Ulrika Fredrika Salonius gifte sig 1767 med Jakob Bremer, den störste skeppsredaren i Åbo och även delägare i Åbo sockerfabrik och de bägge tobaksfabrikerna, ett segelmakeri, pappersbruket i Järvenoja, glasbruket i Åvik, Kuppis tegelbruk, sågarna i Koskis och Luvia samt i Ostindiska kompaniet, förutom ägare till affärsfastigheter och flera säterier, frälsehemman och rusthåll. Jacob var född i Västerås och var en tid Finlands rikaste man.
 
Efter Jakobs död 1785 utnyttjade Ulrika sin rätt som änka och övertog skötseln av hans kvarlämnade affärsverksamhet. Bremer har beskrivits som Finlands mest betydande affärskvinna under sin samtid. Som person ska hon ha varit målmedveten, och hon beundrades av Henrik Gabriel Porthan, då hon säkerställde handelshuset Bremers ledande ställning: i dödsboet efter henne fanns en summa av 14–15 tunnor guld, motsvarande en och en halv miljon silverdaler. Efter hennes död övertogs företaget av hennes son Carl Fredric. Han flyttade senare till Stockholm där han dog 1830.
 
Ulrika Fredrika var farmor och Carl Fredrik far till Fredrika Bremer.
 
Ryssen vann ju kriget och Alexander gjorde Helsingfors till landets nya huvudstad. Det var ett ödesdigert för Åbo. Lika ödesdigert som grundandet av S:t Petersburg hade varit för Finland. Förhållandet mellan Åbo och Stockholm kunde ha förblivit mer symmetriskt om Åbo hade fortsatt att vara Finlands huvudstad. Olyckligt var också att Helsingfors låg rätt nära Åbo. Om t ex Viborg hade blivit den nya huvudstaden skulle Åbo fortsatt att vara centralorten för hela västra Finland, och mer jämställt med Stockholm.
 
Nu har Åbo kommit i skuggan av Helsingfors och ju snabbare förbindelserna till Helsingfors har blivit desto mer har Åbo fått en position som påminner om Uppsalas i förhållande till Stockholm.
 
Åland drogs länge mellan Åbo och Stockholm, men har allt mera vänt sig mot Stockholm. Betydligt färre ålänningar studerar i Åbo i jämförelse med Stockholm. Ett undantag utgör den åländska affärsmannen och konstsamlaren Anders Wiklöf, som ju lånar ut sin nyinköpta Edelfelt-tavla ”Dopfärd” till Åbo konstmuseum.
 
Idag är assymmetrin mellan Stockholm och Åbo större än någonsin. I Stockholmsregionen bor 2½ miljoner människor. Tio gånger så mycket som i Åboregionen. Det finns många fler anledningar för åbobor att besöka eller att flytta till Stockholm än det finns orsaker för Stockholmare att komma till Åbo. För mig och många andra åbobor är Stockholm en del av vårt revir, men för en stockholmare är Åbo historia och exotik.
 
När vi firade vårt 100-årsjubileum ville Stockholms allmänna sångkör och tre andra körer från Stockholmregionen besöka Åbo och hylla oss med ett fosterländskt program. ÅSMA, Åbo Sångarbröder Musices Amantes, stod som värd för en gemensam konsert i Sibeliusmuséet. Det sjöngs Finlandia, Vårt Land, Modersmålets sång, Björneborgarnas marsch och en hel del andra nostalgiska nummer. Körerna från Sverige stämde upp med en mycket gammal psalmmelodi, som de menade att syftade på Finland, fastän den nog ursprungligen handlade om Palestina.
 
Till Österland vill jag fara,
Där bor allra kärasten min.
Bortom berg och djupa dalar
Allt under så grönan lind.
 
Jan Otto Andersson