Vägen till Finlands självständighet

Idag är Finland en självständig stat, men så har det inte alltid varit.

Det landområdet som idag är Finland befolkades för ungefär 10 000 år sedan efter istiden. Finland var sedan en del av Sverige från mitten av 1200-talet till 1809.

Från 1809 till 1917 var Finland ett storfurstendöme i det ryska kejsardömet. Det betydde att Finland var en självstyrd del av Ryssland. År 1917 rådde det allmänt missnöje i Ryssland på grund av en hård vinter, brist på mat och det pågående första världskriget.

Efter februarirevolutionen abdikerade storfursten Nikolaj II den 15 mars 1917. Situationen för storfurstendömet Finland var oklar i förhållande till de nya makthavarna i Ryssland. Finland såg sin chans och man bestämde sig för att bli oberoende av Ryssland. I 1917 godkände Finlands lantdag den så kallade maktlagen, som gav lantdagen den högsta makten i inrikespolitiska frågor medan Ryssland ännu skötte försvar och utrikespolitik.

I november 1917 störtade bolsjevikerna den tillfälliga regeringen i Ryssland.  I Finland var man då rädd för att bolsjevikernas läror och revolutionen skulle sprida sig. Lantdagen antog därför en ny maktlag i november 1917 som varken nämnde utrikespolitik eller försvar och därmed var en självständighetsförklaring.

Den 4 december föreslog senaten att Finland utropas till självständig stat. Lantdagen godkände förslaget den 6 december 1917.

Efter 1917 har Finlands självständighet varit hotad flera gånger, bland annat under inbördeskriget 1918, vinterkriget 1939-1940, fortsättningskriget 1941-1944 och Lapplandskriget 1944-1945.

Självständigheten är inte en självklarhet.